Vin och vimmel i Helsingfors

Header

Fredag klockan 17 ringlade kön sig långa vägar ut på Fleminggatan.

Det har hajpats en hel del kring kebabstället Döner Kallio i Berghäll. Själv är jag verkligen inte en kebabvän, men vändagen till ära ställer man upp för sina kompisar som gillar kebab. Och till min glädje fanns det vegeversion på menyn.

Stället har blivit en verklig snackis och utflyktsmål för kulinarister. Många toppkockar hyllar det och matskribenter är entusiastiska.

Då jag själv inte äter kebab har jag inte helt koll, men enligt min kompis är grejen med stället att det är fråga om riktig kebab, det vill säga något mer och något bättre än de kebabställen som annars syns i de flesta hörn av centrum. Lite hipstervibbar fick jag av kundkretsen och retroinredningen. Stekoset väller ända ut på gatan och sätter sig på kläderna. Men folk är nöjda med sin mat, min vegerulle är faktiskt jättegod och de andra mumsar glatt i sig sina köttalrikar/köttrullar. Alternativen är rulle eller talrik, och lamm, höna eller vegetariskt. Prisklassen är omkring 8-13 euro för en portion. Men vilken jätteportion! Jag fick ner halva min rulle bara!

Jättetrevlig överraskning att man får vin. Husets vin för 5 euro glas. Brett utbud av vin på flaska och specialöl etc.

För den som prövat på kebab till exempel i Berlin eller utomlands överlag och är kebabfan kan det vara värt en vallfärd till Berghäll. Om inte annat så för att se ”what the fuss is all about”.

Doft? Smak? Pris? Service? Skumpasystern hjälper vinbloggaren avgöra.

Skumpasystern kommer vara en återkommande gäst på bloggen. Tillsammans med skumpasystern kartlägger vi barers och restaurangers skumpa, skumpaservice, pris och servering. Först i tur är restaurang Loiste, på Sokos 10.e våning i Helsingfors.

Pris: 24 € för en flaska (med S-kortet, 35 € utan)

Vad: Montalto Pinot Grigio Brut (torrt skumvin från Italien)

Utseende och servering: ishink, plus för duken som gör att allt vatten inte läcker på en. Vanliga (tråkiga, men standard) skumpaglas. Pärlande, ljusgyllene.

Doft: lite päron? syrliga frukter.

Smak: trots att torrt skumvin, kändes det inte superkrispigt, För att vara torrt, var det med andra ord ändå sötare (inte sådär munuttorkande torrt). Äppel, blommor, citrus var smaker vi hittade.

Skumpasysterns omdöme: Bra service, bra skumvin för fest att smutta på, fräscht och lätt.

Var vill du att Skumpasystern göra sin inspektion nästa gång? Tipsa oss på jael.nyman@hbl.fi.

 

Bröllopsgäster på Loiste: Cami, Ela, vinbloggaren, Kata och Hilkka.

Min kompis gifte sig i lördags och festen efteråt hölls på Loiste, på tionde våningen i Sokosbyggnaden. Jag hade aldrig varit där förut, men tänkte mig att det fanns en risk för tillställningen att bli stel, sådär fancy som min förhandsbild av stället var. Men det var verkligen perfekt. Det är ju mänskorna som skapar stämningen och det blev en perfekt kombination av elegant inredning, fantastisk vy över cityljusen och den nysnöpudrade huvudstaden och avslappnade, uppsluppna festgäster och långt från snobbig fiilis. Personalen var helt fantastisk, alla var glada och trevliga och otroligt duktiga på kundbetjäning. Då de inte hade tranbärslonkero vid baren då jag beställde var bartenderns fråga direkt att han fixar det, passar det med en vanlig lonkero med lite tranbärsjuice? Härligt att bli bemött så, för en gångs skull, av finländska bartenders (så ofta är det tyvärr irritation och ointresse man möts av).

Var på förhand oroad över hur mycket pengar man skulle behöva – tänk om den billigaste lonkeron är 10 € då stället är så fint? Men så var det inte, samma prisklass som på annat håll (dvs cirka 6-7 € för cider och lonkero).

Vy från bröllopsmiddagsbordet.

Det var verkligen ett perfekt ställe att ha en fest på, otroligt praktiskt läge, elegant men stämningsfullt, god mat, härlig personal och underbar vy.

Här hade vi visst framför oss en drink som bland annat innehöll destillerat te! Det arbete som lagts ner på att skapa just perfektion i smakerna kan man inte ens föreställa sig. Men hårt arbete ger resultat.

Niko Autti, mannen bakom cocktailbaren A 21, är ett konstnärligt geni. Vad annat kan man kalla någon som under en måltid lyckas ta en på en promenad genom alla sinnen, barndomsminnen, bjuda på visuella mästerverk, en rolig berättelse och framför allt ljuva smaker?

Innan jul besökte jag tillsammans med min bror A 21:s nyare systerrestaurang A 21 Dining. Det är konstigt hur litet det skrivits om den restaurangen. För utomlands har den väckt uppmärksamhet, speciellt i London. Men här har den på något sätt passerat sådär semiobemärkt.

Vad är det som är så häftigt då? Jo, tanken att det inte behöver vara vin man kombinerar med maten. I stället har A 21 gänget skapat en meny där varje rätt har en cocktailpartner som antingen förstärker, kompletterar eller stöder just rätt stämning som eftersträvas. Det är inte längre fråga om att ”gå ut och äta”. Nej, det här är precis som namnet på den menyn vi testade berättar, en skogsvandring. För sjurätters menyn finns sju olika platser på skogsfärden som vi stannar vid. För varje ställe finns också ett vackert naturfotografi som visar den vision som eftersträvats. Men den behövs egentligen inte. Oftast vet man redan innan rätten dukats upp var man befinner sig på kartan.

Först kommer cocktailen. Varje gång var det lika spännande att smaka, analysera och diskutera kring vad för asscociationer man får. I det skedet vet man inte ännu var man är, men får ett prov på smakpaletten som snart ska serveras. Senast då maten kommer faller bitarna på plats. Då förstår man plötsligt exakt vad drinken försökte antyda om.

För att förklara hela processen skulle jag kunna skriva världens längsta blogginlägg, men nöjer mig med att säga:

Pröva!

Det här handlar inte längre om bara mat och goda drinkar. Det är en konstupplevelse för alla sinnen. Dyrt, men definitivt värt sitt pris.