Foto: Trött men lycklig ombord på Viking Lines marathonkryssning mot Helsingfors.

Okej, okej, alla som kom i mål fick medalj, men man känner sig som en segrare ändå. Trots att tiden inte blev det jag hoppats på. Trots att jag drabbades av muskelkramp och svindel och förlorade två tånaglar. Att ta sig igenom 42,2 kilometer är en prestation man kan och ska fira.

Själv höjde jag en skål för mig själv med skeppsskumpan, Codorniu 1551 Brut (Ship’s Sparkling Wine), ombord på marathonbåten.

Viking Line och Silja Line ordnar bägge specialkryssning för marathonlöparna, jag mönstrade på Vikings Gabriella. Nej, det handlar inte om Helsingforsvimmel eller uteliv, men det var så roligt att jag måste skriva några rader. Hur härligt är det inte att kryssa med andra marathongalningar, shoppa marathonprodukter i Tax Freen, dela anekdoter och rekordtider med övriga löpare och skratta åt sin egen och de övrigas ”smått speciella” gåstilar. Ni som sprungit vet vad jag talar om. Folk som är tvungna att gå baklänges nerför trappor, stela haltande steg, lidande miner då man stiger upp från bordet. En massa sportiga mänskor som frivilligt väljer att hellre åka hiss eller använda rullbanden. Kan ha sett väldigt komiskt ut om man inte visste vad det var för ett gäng (Zombie-walkers årliga möte eller rehabiliteringskryssning eller promenadskoledagarna ).

Men det var ju medaljmousserandevinet jag tänkte blogga om. Hur underbart smakar inte ett glas välkylt glas bubbel efter 42,2 kilometer? Kan inte beskrivas. Redan vatten vid målgång känns som en gudarnas paradisdryck. Känslan att sitta med sitt glas, soloresande, men omgivande av andra likasinnade, kolla på solnedgången över skärgården och veta att man inte har bråttom någonstans och tänka tillbaka på varje steg man kämpat sig fram. Närmare perfektion går det inte att komma. Och just den här skumpan kändes som något alldeles speciellt gott (beakta då min mycket subjektiva segerrusinfluerade bedömning), fräsch, sprakande torr och ändå läskande. Hela stunden andades elegans.

Många drack öl efter loppet, det verkar vara det de flesta har gjort förr. Men på Instagram laddades rätt många skumpa-/champpisbilder av marathonlöpare. Kanske fler hellre satsar på det där lilla extra efter dunderdagen? Själv kan jag inte komma på ett tillfälle när man är mer värd det där medaljglaset än efter ett sådant lopp. Grattis till alla löpare!