Den här nyheten fick mig än en gång att känna mig helt uppgiven och led på min hemstad.

I ett nötskal handlar det om att löjligt strikta och stela regler om hur en uteservering får och bör se ut gör att det helt enkelt blir en alltför arbetsdryg process för krögarna.

Janne Strang utryckte i en ledare mina tankar exakt. Word!

Glada tjejer på uteservering och njuter av sol i centrum i september.

Precis som Janne skriver – sommaren är väldigt kort hos oss. Åtminstone för mig betyder det att varje minut man kan tillbringa ute är plus och det verkligen känns att kroppen suktar efter att få känna solstrålar på huden och frisk utomhusluft. Sommartid är en av mina allra käraste vardagssysslor att sitta på uteservering, om det sedan är fråga om en kaffe vid ett torg, en afterwork drink bredvid arbetsplatsen eller en lunchsallad man intar med ett par snygga solbrillor på näsan (oj vad jag längtar till det, få saker ger så instant coolfactor som att dra på sig brillorna) samtidigt som man spanar in flanörerna på gatan bredvid.

Varför känns det som att beslutsfattare på något sätt vill driva oss in i mörker, kulturen ska inte synas på gatan, vi ska ner i källare och äta eller dricka. Inte synas, inte höras, inte träffa människor spontant på gatan. Vi bor i en huvudstad, ska det inte få synas och höras i centrum? Och som Janne också skriver. Det är inte lätta tider ekonomiskt för krögarna, varför ska man göra det ännu svårare för dem? Varför vill man styra utvecklingen mot att stora kedjor tar över för de är de enda som har råd och verktyg för att kunna klara sig igenom pappers- och regeldjungeln?

Många som tycker att Helsingfors inte bjuder på liv och gatukultur flyttar utomlands. Jag har alltid hört till dem som envist sagt att ”men man måste stanna kvar och själv GÖRA en förändring och vara med och skapa den stad man vill ha”. Men det går ju inte om det blir för svårt.